C.

Om du fick allting du ville i hela världen, skulle du någonsin kunna få uppleva lycka då?

Jag tappar bort mig för varenda dag som går, jag går bara och hoppas på att någon ska ta mig härifrån så jag kan njuta av en frånvaro som inte existerar. Jag sjunker längre ner allt mer och mer, det börjar kännas  tyngre att andas, jag vill inte! Jag vill spara den känslan tills slutet har sitt och det är verkligen inte nu.
Om jag ska beskriva hur jag känner just denna stund med huvan överdragen över huvudet, sitter här och funderar på vad alla andra gör just nu, vad dom gjorde igår. Vad gör jag, vad gjorde jag igår? Lyssnar på Lars Winnerbäck, när Daniela har verkligen fått mig att inse hur bra hans texter är sitter jag här och försöker lära mig dom och försöka sjunga dom för mig själv, men jag missar ord för ord. Hur patetiskt är inte det, misslyckat totalt.
Men när jag är deppig vet jag mina svaga sidor, jag försöker att glömma dem, att jag faktiskt inte mår bra. Jag döljer dom för mig själv, ibland sitter jag och gråter, det kan komma helt totalt utav sig själv. Men oftast blir jag påmind om saker som leder från det ena till det andra. Och jag undrar hur det skulle ha sett ut idag om jag hade varit på min vakt, jag har sumpat väldigt mycket hittills i mitt liv, men jag står fortfarande på egna ben. Men jag känner mig ändå inte tillräckligt stark nog för att stå ensam ute i världen helt själv.
Min själ viskar till mig: Lägg dig på sängen eller golvet, Nu! Och låt dina tårar rinna ned för dina kinder, men känslan kommer inte att försvinna.
Jag känner att jag aldrig kommer kunna bli hel, jag har svårt att kunna lita på folk fastän jag vill kunna göra det enkelt, men det är en av mina svagaste länkar.